Hej alla fina bloggläsar ♥
Jag har under en lång tid haft en skön och positiv känsla i kroppen. Att allt kommer att ordna sig för mitt högsta och bästa. Mitt bokmanus är snart färdigt, det är vår i luften och härligt att leva. Men, som genom ett blixnedslag hände något inom mig förra veckan. Ett möte med myndigheter som inte alls gick som någon utav oss hade väntat eller hoppats på. Plus en mycket förvirrande utvärdering från min lektör som går under utbildning. Fick tillbaka ett rödmarkerat manus som jag trodde var färdig för publicering, då jag tidigare fått lovord från min lektör på Vulkan. Enstaka tempusändringar bara så är boken färdig för tryckeriet. Dessa två komponenter tillsammans vände plötsligt hopp till tvivel.
Ingen annan än jag kan se tvivlet på mig. Därför att jag tar återigen på mig den där invanda masken som jag haft sen barnsben, att allt är bra. Men inom mig sitter min osynliga tankevampyr och livnär sig på mina hopp och mina drömmar.
Andra har blivit helt återställda från en utmattningssyndrom, men gäller det mig?
Andra har debuterat som författare vid 40+, men gäller det mig? Har ”lilla jag” verkligen en historia som andra vill läsa om?
Nu är en ny vecka och jag känner att tvivlet och rädslan börjar sakta lämna mig igen. Jag vet att andra människor också har tvivel på sig själv och sina förmågor. Jag är inte genuin om att ha denna lilla tankevampyr inom mig.
Men jag har en bra grund att stå på, jag känner inom mig att allt kommer att bli bra, en stark tillit till att efter stormen kommer faktiskt lugnet. Det inre lugnet som gör att jag tänker framåt och inte bakåt.
Jag har dessutom världens bästa sambo som stöttar mig i livet. Som påminner mig om att andra tar steg framåt och lyckas med sina drömmar och mål, det gäller även mig. Det är mänskligt att ha sina små dippar av tvivel.
Nu önskar jag er alla en underbar dag. Kramar finns som alltid till er alla. Ta hand om dig och varandra. Idag, imorgon och alla andra dagar! //Anki
