Utmattningssyndrom del ett
Ärren som inte går att se är den svåraste att läka
Jag har fått många frågor om mitt utmattningssyndrom från några som följer mig i min BLOGG. Därför har jag valt att dela med mig av ett utdrag om mitt utmattningssyndrom, från mitt ”reflektionsblock” i min dator. Det jag har valt att dela med mig utav är uppdelat i tre delar. Del två och tre är länkad längst ner under detta inlägg.
2016-08-10 – Har jag läkt färdigt?
Nu står jag här och tittar mig i spegeln samtidigt som jag drar tandborsten medvetet fram och tillbaka i min mun. Det är onsdag morgon, men inte vilken onsdag som helst, utan det är även första dagen på mitt nya jobb.
Ett år har nu passerat sen jag sa upp mig från min tillsvidaretjänst på en förskola i Skövde. Det var ett av de tuffaste besluten som jag gjort i mitt liv. Att säga upp mig från ett arbete, att byta en fast inkomst mot en osäker framtid. Ett arbete som jag dessutom jobbat med större delen av mitt liv sen jag skreksjöng ”för jag har tagit studenten, för jag har tagit studenten, för jag har tagit studeenteeeen, fy f*n va jag är bra!” Året var 1992 då sången ekade längst gågatan i Östersund, med en Foster’s Lager i min ena hand och en gula blend i den andra, och stundentmössan självsäkert på mitt huvud.
Hade det inte varit för min sambo Andreas stöttning, eller kanske rättare sagt övertalning, för han såg hur dåligt jag mådde under den sista tiden på förskolan, hade jag nog inte gjort samma val hösten 2015. Då hade jag nog fortsatt att bita ihop och valt att stanna kvar, för den ekonomiska trygghetens skull.
Ja-sägaren med två kroppar i en
De tidigare åren sprang jag runt som en ja-sägare som tog på mig allt för mycket jobb. Jobb som inte ens innefattade min tjänst. Jag försökte också vara en bra sambo, en bra vän, skriva på mitt bokmanus, ta emot klienter för alternativa behandlingar, skapa smycken. Jag ville göra allt som fick mig att må bra men, det kan bli för mycket av det goda, som min mamma skulle ha sagt.
Samtidigt snubblande jag runt i ett ekorrhjul med återkommande förkylningar, tryck över bröstet, irritation, bihåleinflammation, återkommande sjukskrivningar och värk i kroppen. Det värkte inte i hela kroppen dock, utan värken höll sig krampaktigt på den vänstra sidan, från topp till tå. Min naprapat som jag gick till sa att min kropp kändes som två olika kroppar i en. På den vänstra sidan var musklerna hårda som sten och det gjorde fruktansvärt ont så fort någon bara snuddade vid min hud, medan den högra sidan var och kändes helt normal.
Inte ens min dåvarande chef kunde stoppa mig när jag väl bestämt mig för att sluta min anställning hos honom. Dock mycket motvilligt, det var ju ändå ett jobb med en säker inkomst varje månad. När jag sträckte över min välformulerade uppsägningslapp (som Andreas skrivit ihop) för en underskrift, bad min chef om att få betänketid med att skriva under. ”Kan jag få en vecka, så kan vi båda fundera över detta? Vi behöver en sån med ditt hjärta här Anki.” I mitt huvud hörde jag samtidigt Andreas röst – Du kommer inte hem utan en underskrift på din uppsägningslapp. Se också till att han skriver under båda två exemplaren.
Att Andreas och jag dessutom misslyckats med vår IVF behandling 2012, gjorde inte mina tankar och känslor klarare. Att omge sig dagligen med barn som ofrivilligt barnlös, var en konstant påminnelse om vad jag aldrig kommer att få. Det kanske var droppen som fick bägaren att rinna över tillslut?
Hade jag läkt färdigt?
Efter ett år som arbetslös, samtidigt bearbetandes med min självkänsla och självförtroende igen, fick jag en förfrågan om att börja jobba på en förskola igen. Med tudelade känslor tackade jag ja. Det var en förskola med regler och rutiner som tilltalade mig. Där barnen går i första hand och kreativt skapande stod högt. Förskolan hade också en mycket tilltalande stor utegård, inget jag var van med på min gamla förskola. Att jag dessutom redan kände några på arbetsplatsen gjorde att vågskålen tippade över till att svara ja, men med en önskan om att inte jobba mer än 75 %. Den önskan fick jag igenom, trots att tjänsten egentligen var på 100 %.
Men hade jag läkt färdigt? Var jag reda att börja jobba igen?
Ärren som inte går att se är den svåraste att läka
Läs också
LIVET – HÄR OCH NÄRVARO
Ni har väl sätt att jag delar med mig av en gratis e-bok eller pdf om personlig utveckling och mental träning? Där jag skriver och berättar om egna upplevelser och reflektioner som hjälpte mig ut ur utmattningssyndrom.
Klicka på bilden och läs mer om bokens innehåll och hur du kan få den.
Båda formaten är helt och hållet kostnadsfria.
Om du har gillat det du har läst, dela gärna till dina vänner så att de också kan få ta del av det som du gillat. Väljer du att ta delar ur texten, glöm ej då att hänvisa vart ifrån du hämtat din text.
Kram Anki
