Hej alla fina bloggläsare ♥

Hoppas ni alla har det bra där ute. Jag vet att några av er redan har skapat sina wishboard, då jag fått många mejl om detta. Tycker det är jätteroligt att kunna inspirera er som vill och jag känner tacksamhet för att ni vill mejla och fråga det ni undrar över. Vilken underbar start på 2018! Själv har jag byggt på min vackra tavla med fler symboliska bilder som jag önskar mer av in i mitt liv.

Dagens blogginlägg kommer i dag handla om mina tankar om utmattningssyndrom.


Lär av dina misstag

Det finns en del människor som fortfarande höjer på ögonbrynen och ifrågasätter mitt tankesätt när jag säger att jag faktiskt är tacksam för mitt utmattningssyndrom. Jag är inte tacksam för själva sjukdomen, men hade jag inte gått in i väggen, hade jag fortsatt att springa på i 110 knyck. För mig behövdes det dessutom två doser, två omgångar av denna sjukdom för att jag skulle börja ta mig själv på största allvar.

  • Jag hade annars fortsatt att vara omtänksam mot alla andra, förträngt mina egna behov av återhämtning.
  • Jag hade annars fortsatt att vara en ja-sägare och låtit andra räkna oavkortat med att jag alltid hade en hjälpande hand.
  • Jag hade annars fortsatt att överprestera och ställt höga krav på mig själv.

Då när livet till slut tystnade runt omkring mig. När jag släckte lampan och kröp ner i min säng för min tid till återhämtning, satte jag igång med att visualisera och drömma om mina egna mål i livet. Samtidigt som jag försökte sortera dagen som passerat och komma på lösningar till andras problem. Vem har tid att sova för återhämtning då, på sin egen tid, när allt runt omkring något så när äntligen stillat sig?

Jag skyller inte på någon, utan det här är hur jag var då. Detta var min personlighet DÅ. Min fria och osunda vilja.

Det är mitt ansvar att ta hand om mig själv.

…men det är svårt att ta hand om sig själv när man inte ser problemen.

Grunden till att jag hamnade i ett utmattningssyndrom är så här i efterhand inte svår att lista ut. Det är en insikt som succesivt landat i mig under tiden som jag skrivit på mina bokmanus. Sakta ser jag bekanta mönster från min barndom som format mig till den jag är i dag, eller den jag var innan jag sprang in i väggen. Alkoholiserade föräldrar. Fosterhem. Mobbning. Dessa är bara en mikroskopisk del av min livsgrund. Jag som tycker om att prata högt för mig själv, har ofta sagt orden: ”Inte konstigt att du blev som du blev Anki”, under tiden orden formligen flödat fram den sista månaden, sida upp och sida ner.

Nu när problemen blivit synliga för mig, vet jag hur och vad jag ska jobba med mig själv för att bli ett mer balanserat jag. Att skriva kan ibland vara ett mycket förlösande hjälpmedel. Hade jag inte hamnat i ett utmattningssyndrom, hade jag inte blivit sjukskriven och inte heller fått tid till återhämtning och att skriva.

På väg tillbaka.

I dag, 1.5 år senare känner jag att jag börjar få kraften att komma tillbaka. Skrämmande att det faktiskt tagit så lång tid att få fötterna på jorden igen… Men jag blir fortfarande väldigt trött så fort jag lämnar hemmet för sociala sammanhang. Både fysiskt och mentalt. Jag har förstått under detta år, att jag är sen födseln även högkänslig. Jag blir väldigt lätt överstimulerad av allt runt omkring då jag reflekterar över sånt som inte andra ser eller känner. Att ha en kropp som redan är i ett ostrukturerat virr varr förbättrar inte min inre balans genom att överstimuleras av andras känslor. För att citera Prinsessan Märtha Louise och Elisabeth Nordeng ur deras bok – Född sensitiv – ”Vi hör vad du säger. Men vi hör allt det andra också.” (Mer om min högkänslighet kommer i ett senare blogginlägg.)

Oj, det blev ett långt inlägg i dag, hoppas ni orkat läsa. Men jag kände att det fortfarande är så många som funderar över min syn på mitt utmattningssyndrom. Många står fortfarande också som ett frågetecken när vi pratar om utmattningssyndrom – Det går ju inte alls ihop, du är ju social och glad – Ja det är jag, men efteråt när ingen ser, blir jag jävligt trött och behöver tysthet, ett kolsvart rum och sömn. Jag tror också att ett utmattningssyndrom aldrig går ur en kropp, det är en sjukdom jag alltid får leva med. Det gäller att dagligen vara vaksam över kroppens signaler.

Önskar er nu en fantastisk dag. Själv ska jag tända upp en brasa då jag känner mig lite frusen efter en tidigare energipåfyllande promenad. Ska nog även fortsätta läsa boken – Resan – av Brandon Bays. Det är en återhämtardag för mig.

Kramar finns som alltid till er alla! //Anki