Intervju med Karin – Mars 2019

Minns du den dagen då du först märkte, eller tänkte att något var fel?

Jag minns inte exakt när jag först förstod att något var fel eller annorlunda med mig. Jag tror att det växte fram under en period. Jag funderade på om jag ”bara” var deprimerad, då jag har haft en depression i tonåren. Men de symtomen jämfört med de jag kände under denna perioden var så annorlunda. Jag minns att jag faktiskt gjorde ett utmattningstest på jobbet som jag hittade online, resultatet sa att det var en stor risk att jag drabbats av utmattningssyndrom. Jag sköt det åt sidan eftersom jag i min värld var odödlig. Mina symtom kom smygandes under ett par månader efter det. Jag vaknade cirka en gång i timmen och kände mig således aldrig utvilad. Var ständigt stressad och spänd. Sluddrade/stammade när jag pratade vilket skrämde mig mycket. När jag läste dokumentation så fick jag läsa om ett tiotal gånger för att jag inte förstod vad det stod. Jag hade även svårt att orka med sysslorna på jobbet. En situation när jag riktigt förstod att något var fel var när jag tvättade på jobbet och behöver en paus när jag hängde upp tvätten. Kroppen kändes oerhört tung och hjärnan som cement.

Hur lång tid tog det innan du sökte hjälp?

Från att dessa symtom kom så kämpade jag på i cirka tre – fyra månader. Jag var i det läget fortfarande säker på att jag var odödlig och att det skulle gå över. Räddningen kom faktiskt från en kollega som helt enkelt frågade hur jag mådde och då brast det för mig. Hon skjutsade in mig till akutpsykiatrin där jag fick träffa en läkare och blev sjukskriven i två veckor (som sedan blev till år).

Hur har du blivit bemött i vården? Vilken hjälp har du fått?

Jag tycker att jag har fått ett bra bemötande av psykvården. De har varit otroligt lyhörda och måna om att inte gå för fort fram eller stressa mig. Problemen stötte jag på hos vårdcentralen när mina två veckors sjukskrivning hade gått ut. Dit fick jag gå varannan vecka och skriva ett nytt intyg i flera månader vilket skapade en enorm stress hos mig. När jag sedan fick komma till psykiatrin då jag även blev deprimerad i samband med detta så skrev de längre sjukskrivningar, jag fick prata med en psykolog och jag fick mediciner dels för att kunna sova men också stämningshöjande och ångestdämpande mediciner.

Har du berättat för din omgivning om ditt utmattningssyndrom?

Jag har varit väldigt öppen med min omgivning om min situation sedan dag ett. Jag har inte stött på så mycket negativt, däremot har jag fått höra från anhöriga att jag borde ut och jobba igen eller att det inte är bra att äta mediciner.

Vet du idag vad som triggar igång din stress och hur du ska förhålla dig till dem?

Största orsaken till stress för mig är att jag har ett kontrollbehov. Min destruktiva relation gick inte att kontrollera vilket gjorde att jag kände stress och jag mådde extremt dåligt. Idag utsätts jag inte för så mycket stress i och med att jag fortfarande är hemma, men att tex ha 2 besök samma dag hos tex tandläkare och läkare gör mig stressad. Det hanterar jag genom att boka om så att jag inte har mer än en sak per dag planerad.

Andra saker jag gör för att hantera stress är dels genom ljudböcker och målarböcker som gör att jag kan koppla bort tankarna.

Hur ser ditt liv ut idag?

Mitt liv idag ser väldigt annorlunda ut jämfört när jag blev sjukskriven. Dels har jag idag en fantastisk partner som ger mig energi och behandlar mig bra vilket jag inte hade tidigare. Jag har också gått hos min psykolog och bearbetat trauman som hänt, men även rannsakat mig själv och tänkt mycket.

I början av min sjukskrivning var jag så arg och ledsen på mig själv för att det gick så långt. Varför stannade jag inte upp? Jag sörjde att den person jag var aldrig kommer tillbaka igen. Det var något jag brottades med länge. Men jag har också insett att det även är positivt eftersom mitt gamla jag ledde mig dit jag hamnade.

Jag vet att jag idag måste känna efter, lyssna på min kropp och inte pressa mig själv till gränsen. Inte ta på mig så mycket jobb som jag gjorde och inte försöka vara alla till lags. Att jag bara kan göra mitt bästa och det räcker.

Har du ett sista råd till andra som hamnat i en liknande situation?

Mitt råd till andra som hamnat i en liknande situation är att gå och prata med någon. Jag vet hur mycket tankar som rör sig i huvudet och ibland behöver man någon annans syn på saken. Jag vill också säga att det är viktigt att du pratar om din situation om du orkar det. Vi måste försöka bryta tabun kring psykisk ohälsa.

Mitt sista råd är att du alltid, alltid, alltid ska sätta dig själv i första rummet. Lyssna på din kropp och det är inte ett misslyckande om du råkar ramla tillbaka några steg på vägen. Vägen är inte spikrak. Du är inte misslyckad.